Bronsgjutare i Nepal 2007

Patan är berömt för tillverkningen av utsökta bronsstatyer. Där finns många bronsgjutare som arbetar i olika små familjeföretag, som ofta består av en mästare och flera lärlingar och medhjälpare. Produkterna säljs huvudsakligen i egen butik men en del säljs vidare till andra försäljare företrädersvis i Kathmandu, vilka även säljer billiga mässingsföremål importerade från Indien. Bilderna ovan är tagna i oktober-november 2007 hos olika bronsgjutare i Patan och Bhaktapur.

Traditionellt har man i Nepal gjutit i ren koppar i stället för brons (som normalt består av c:a 90% koppar och 10% tenn samt ofta något zink och bly). Det finns nackdelar med att använda ren koppar till gjutning, men åtminstone en fördel, att det är lättare att efterbearbeta den mjukare kopparn. Nuförtiden används mest mässing som är billigare och man använder oftast återvunnet mässingsskrot vilket kan köpas till halva priset jämfört med "ny" metall, medan koppar fortfarande används för finare och mer påkostade föremål. En stor del av produktionen är statyer och statyetter för användning i religiösa ceremonier. Tempel och kloster är viktiga beställare, men turister och samlare har blivit en allt betydelsefullare kundgrupp. En del mer praktiskt inriktade produkter som klockor, lampor och handtag tillverkas naturligtvis också.

Den metod som används är förlorat vax. En modell av vax tillverkas, normalt på fri hand, för varje föremål som ska gjutas. Om det är föremål av högsta kvalitet så är mästaren inblandad i alla steg i processen, för den billigare produktionen står lärlingar och arbetare för utförandet. Vaxet som används är en blandning av bivax och kåda, och kan vara svart eller brunt. Man blandar inte ingredienserna själva utan köper in vaxet färdigt. När modellen är färdig bestryks den med ett lager silad kodynga och hängs på tork. Därefter appliceras en speciell sorts lera som också får torka, varefter formen bränns i ugn och vaxet rinner ur. Man brukar lyckas återvinna c:a 25% av vaxet. När man har tillräckligt med formar förbereder man för gjutning. Ett enskilt företag gjuter normalt sett omkring tre gånger per år. En del använder sig fortfarande av koks-eldade smältugnar medan de flesta numera har konverterat till fotogen (kerosene), vilket driver en brännare i till exempel ett betongförstärkt oljefat samtidigt som luft tillförs med hjälp av en elektrisk fläkt. Deglarna som används är av grafit och köps in från Indien. De håller många gånger till skillnad från de lerdeglar man tidigare använde och tillverkade själva. Deglarna förvärms och en stor degel placeras i ugnen för att smälta metallen medan man har flera små deglar som används som skopor att pytsa ut smältan till formen med. Formen förvärms också i en vedeldad ugn, och när den anses färdig bärs den fram till smältugnen och smältan börjar pytsas i. När en arbetare häller från degeln kastar en annan i lite Borax. Om det är en stor staty eller många mindre föremål kan det ta lång tid. Man arbetar i hög värme och i minimalt med skyddskläder så det krävs full koncentration. När formen är full får den kallna till nästa dag. Om ett stort föremål tagits ur formen kan det tydligen få vila en längre tid innan det efterbearbetas, upp till ett halvår eller år. Stora statyer gjuts i delar som sedan sammanfogas genom lödning.

Efterbearbetningen är den mest tidskrävande delen. Finishen direkt ur formen är ofta dålig. Detta kan delvis bero på att man inte har någon metod att mäta temperaturen i smältan, utan allt går på känn. Man har hellre en för hög temperatur än en för låg, vilket skulle kunna resultera i en outfylld form när smältan svalnar för tidigt på väg genom formen och allt arbete vore förgäves. Därför har man sannolikt en ganska kraftig över temperatur som istället ger problem med ytan. Detta är man också medveten om. Kvaliteten på den lera som används för formen kan eventuellt också ha med problemet att göra.

Ska det bli ett kvalitetsföremål måste många timmar läggas ner på filande, putsande och polerande samt på gravyr, även om moderna elverktyg ibland används åtminstone på de billigare produkterna. Slutfinishen är ofta en oxidering som ger en svartbrun yta vilken får ett skydd av vax. På de dyrare statyetterna förekommer försilvring och förgyllning, ofta av ansikten och detaljer, och ibland emaljering. De finaste verken av mästaren betingar mycket höga priser och är eftersökta av främst utländska samlare.